You gotta give to get

Ibland kanske man måste ta första steget fast man egentligen är jävligt sårad. Ibland kanske man måste försöka vara vänlig mot någon som inte varit det först mot en själv. Ibland kanske man måste behandla någon som om den är på ett visst vis för att den ska bli på det viset. Ibland måste man svälja irritationen och välja sina strider. Ibland måste man försöka sätta sig in den andras situation för att förstå reaktionen.



Men väldigt ofta väljer man att vara stolt och tänka att "jag tänker minsann inte komma krypandes".
Man bestämmer sig alldeles för fort att "den är sån och sån och den kommer alltid vara sån och det tycker inte jag om".
Vi spottar fort som ögat ut åsikter och kommentarer innan vi tänkt efter ordentligt.
Sällan gör vi ens ett försök att se saker ur andra partens synvinkel.

Det tycker jag är synd.

You gotta give to get.


Fler händer

Har kommit fram till en sak - om man tycker om och bryr sig om människor, ska man inte jobba med just människor - Om man inte vill känna sig konstant otillräcklig.
Människovårdande yrken är i princip alltid under sparbeting, tiden finns inte för de som behöver det mest. Man har hela tiden piskan bakom sig att hinna med nästa människa, och därför har pulsen på max och har tankarna någon helt annan stans hela tiden. Fy fan, om jag ska ge en annan människa 5 minuter, vill jag iallafall vara fullständigt närvarande dom 5 minuterna! 

Om jag inte hade brytt mig så särskillt mycket utan bara sett det som "ett jobb som alla andra", så hade allt varit så himla mycket enklare.

Så vad ska man säga?? Öronmärk en viss procent av skattepengarna till enbart vården/omsorgen (som man gör med kyrkoskatten). Eller va fan sätt en summa varje månad för varje skattebetalare. Jag skulle gärna betala 10, 20, 50 eller 100 kr extra i månaden för att våra äldre och andra utsatta grupper skulle få bättre omvårdnad.


Våldtäkt/Rån/Misshandel - eget ansvar?

Efter varje helg så får man läsa/höra om en massa våldtäkter, som begåtts på fester, på vägen hem osv.
Och jag börjar faktiskt fundera lite. Inte så att man på något sätt får skylla sig själv om man blir våldtagen, det menar jag ABSOLUT inte. Det är aldrig aldrig OK. Visst tycker jag att man ska kunna gå stupfull och naken utan att någon rör en.

Men - om någon inte har låst sin bil och lämnat väskan med plånbok och nycklar där inne, då tycker nog de flesta att man var ganska osmart och att man lite får skylla sig själv när någon snor bilen, länsar kontokorten, falskleggar med IDkortet och kanske rent av tar hemnyckeln och går in i huset/lägentheten. Det var ju trots allt ganska tanklöst och oansvarigt att lämna bilen öppen med handväskan synlig. det hade ju så lätt kunnat gå att förhindra om offret bara hade gjort 2 saker, låst bilen och tagit med sig värdesakerna.
Detta är samma sak som med våldtäkter - man ska kunna lämna bilen så, men vi lever i ett samhälle som gör att det genast blir ganska dumdristigt att göra det.

Så min fundering är alltså: Varför väljer man att gå hem en lång bit i mörker mitt i natten en lördag när man är så himla medveten om vad som kan hända? Varför kan man då inte se till att få skjuts, att någon möter en, att man får sova över någon annanstans, eller åtminstånde att någon pratar med en i mobilen?! Varför super man sig så jäkla full att man överhuvudtaget inte kan ta vara på sig själv och förlorar omdömet totalt, om man vet med sig att man inte är med kompisar om man vet bryr sig och ser efter en? Eller om man inte vet hur man ska komma hem sen? Då är det faktiskt bättre att hålla sig någorlunda lagom nykter.

Vi vet ju så jäkla väl vilka risker som finns. Ändå skiter vi i att akta oss. I många avseenden är vi däremot väldigt noga med det, vi är ganska duktiga på att låsa om saker och ting, vi sätter på våra barn cykelhjälm, vi köper säkra bilar.

ja, som sagt, jag menar inte att man får skylla sig själv. Men jag ifrågasätter att såpass många inte accepterar att riskerna finns och därmed skyddar sig själva.


Hederligt skitsnack

Tänk förr i tiden när inga datorer eller internet fanns. (För att inte tala om den tiden när inte ens telefoner var uppfunna!) Då var man tvungen att träffas för att kunna prata av sig, lösa problem och snacka lite skit. Detta lilla skitsnackande, som när man gör det till rätt person vid rätt tillfälle är så befriande och skön, avreagerande och som bildar en gemenskap. Vi håller med varandra om att den eller den gjorde fel och tur att vi inte är som dom.

Givetvis fanns det även då dom som missbrukade denna förtrolighet och gemenskap, som vandrade från stuga till stuga för att föra vidare och få reda på mer. Vem är med barn med vem? Vem kuckilurar med vem? Vem har ärvt en massa pengar av vem?
Men informationen spred sig ju ändå inte alls lika fort, vem som helst kunde inte se den i sitt rätta ursprung. Saker och ting kunde ändra sig så mycket när det går från mun till mun att det kanske till slut är så förvrängt att när den som pratet handlade om får höra ryktet, så är det så totoalt orimligt att man inte ens tar åt sig.

Nu förtiden får man det slängt i ansiktet så fort man går in på en blogg eller på facebook och liknande. Jag blir så illa till mods. Det är inte det att jag aldrig har några konflikter med andra människor - vist har jag det! Visst blir även jag besviken, förbannad, känner mig sviken och sårad. Jag blir jäkligt ofta irriterad och visst har jag väldigt ofta lust att skrika ut det til hela världen. Men jag gör det inte. För jag tänker, att om jag gör det, så kommer en massa människor att undra - "var det mig hon syftade på nu?" "vem menar hon"? Och jag tycker faktiskt inte att någon, oavsett hur mycket jag föraktar den, förtjänar att hängas ut med namn. Inte ens på en låst blogg. Det skadar personen i fråga (och jag har inte lust att sänka mig till samma nivå), det skadar folk runt omkring, det skapar en obehaglig känsla hos den som läser, och sist och kasnke allra viktigast - det skadar mig själv. Det som människor mest går på när man dömer en människa är faktiskt vad personen i fråga säger och skriver.

Tillslut en viktig sak: Jag ogillar sättet folk sköter många konflikter på, alltså när man gör det offentligt på internet! Välj någon som går att lita på och pys ut alla känslor till den istället. Jag ogillar alltså inte människor som sköter sina konflikter på "fel sätt", utan BARA sättet de gör det på.

Så, alltså, jag hoppas att inte alla dessa stunder av personlig gemenskap när man faktiskt snackar lite skit under traditionella former försvinner. Vem vet, den dagen kanske Sverige stannar!?


K(ontr)oll

Tänk vad mycket som egentligen handlar om kontroll. Om vi har mycket kontroll, släpper vi den väldigt ogärna och skaffar oss gärna mer. Om man börjar förlora kontrollen så blir det lätt att man bara släpper den mer och mer fast man egentligen vill ha den. Men man orkar helt enkelt inte försöka hålla kvar greppet. Det känns hopplöst.
Egentigen är det synd... för jag tror faktiskt att det egentligen inte finns något som heter kontroll. Det är en falsk säkerhet som vi vaggar in oss i och som vi litar blint på, och vi förlamar oss själva när vi mister en bit.
Nej, det finns inget som heter kontroll. Möjligen koll.

Detta var något som jag kom fram till för ett bra tag sen, säkert 4 år sen eller något (och det är längesedan vid min ålder!), men lever/tänker jag så?? NEJ! Jag försöker fortfarande få tag på något som inte finns.

På barns vis

Satt precis och tittade på lite gamla kort, och fick då syn på ett på mitt syskonbarn från förra året när han fyllde 2. Det var taget med en ganska kass mobilkamera 1,6 megapixel, och det är mörkt och lite suddigt i kanterna. Men mitt i bilden, där sitter han, min Jesper, framför sin glasstårta med ett litet ljuslok och en vagn, det vill säga med två ljus som lyser upp hans lilla ansikte. Han se så glad och förväntansfull ut, ögonen tindrar och de lite smårunda kinderna avslöjar att han sitter och småler.

Precis sånt här, är saker som gör mig så rörd. Jag blir så glad och så jäkla ledsen samtidigt. Dels är jag nostalgisk och längtar tillbaka till när man själv var sådär liten och förnöjsam, när man kunde vara glad för så lite. Då var det fest om man fick ett glas coca cola eller om man till och med fick åka till donken, när jag och pappa åkte till några som hade en bondgård med en massa kosssor, kalvar, grisar och höns, när vi hade fredagsmys hemma, när man fick glass och varm nyponsoppa i skolan.
När man var ledsen räckte det att mamma eller pappa blåste på det onda, att de kysste bort en tår, att de busade lite eller att man fick en kaka. Då var allt bra igen och man kunde fortsätta att leka om förut.

Förutom de där nostalgiska känslorna, så känns det så sorgligt. Att en dag ska min Jesper, ja alla små upptäcka att tyvärr handlar livet så mycket mer än om födelsedagstårtor, fredagsmys och ett skrapsår på knät. När man växer upp och börjar lära känna livet så förstår man att man har så mycket mer att tampas med. Tyvärr glömmer man också lätt bort när man blir lite äldre hur man gör när man lever i nuet och gläds åt det lilla. På något konstigt vis så kan man inte längre vända sitt humör från hopplöst ledsen och hysteriskt gråtande till lycklig och nöjd på bara någon minut. Problemen växer i takt med att man blir äldre, och det finns inte längre någon mamma eller pappa som bara kan fixa allt och göra en glad igen.

När vi är små har vi hela tiden saker framför oss, vi längtar tills vi får börja skolan, cykla själva, köra moped, övingsköra, ta körkort.. men ju äldre man blir desto fler saker har man bakom sig. En del saker är rent av för sent. Därför MÅSTE man ta vara på livet. Inte gå och dra för mycket på saker, BARA GÖRA! Man måste också klara av att lämna saker bakom sig och låta bli att tänka för mycket på framtiden.

Alltså, göra som barnen - leva i nuet.



BARA GÖR!

Nästan alla jag känner och speciellt jag själv har ett stort problem - vi går runt och tänker på allt vi måste göra, vi oroar oss för att den där uppsatsen redan är sen, för att vi inte fått köpt nya vinterdäck än och för att det kanske kan finnas en massa saker som vi ännu inte tackat nej till eller som vi inte avbokat.
Och av någon konstig anleding så verkar det som att vi mycket hellre inbillar oss att vi inte har tid och att det inte är rätt tillfälle just nu, än att vi faktiskt BARA GÖR!


RSS 2.0